Jag börjar undra vart världen går, inte kan man stoppa en enda tår. För varje dag som går ser jag bara mer och mer ändå böjer jag mig och säger med gråter i rösten "gud jag vill ha ett stopp på det här snälla jag ber". men finner inte trösten. Allt jag sett har i mig gör så ont så det svider du kan inte första hur mycket jag genomlider.
Det känns som jag kämpat för nothing...