sad
Att gå omkring och låtsas vara glad bakom leende och skratt, fast jag egentligen känner helt och hållet motsatt. Allting som du trasslat in mig i, förändrat mitt BMI, känner mig världelös som ett tomt batteri. Just det som hjälper är min kraft om filosofi. Det jag vill är att i mina ögon se, dig gråta och ångra. Det är så svårt nu när mitt liv trycks ned av det förgångna. Sitta och se dig springa, det känns förjävligt att det skulle bli såhär. Låt det komma som en lära, inge mer än se o förtära. Att blicka tillbaka på alla minnen som vi delat, känns förjävligt.
Det är nostalgi, en längtan efter någon som hänt i det förflutna. Så många tårar som har spillts för inget, den lodrätta rampen i sinnet. inga skratt, inte glad, inte här i mitt innre allt bara tumlar runt inuti min själ, fattar ingenting allting bara tär. Blad efter blad faller från rosen, tar de slut någongång ? Är det blodet eller kärlekens färg som jag sakta ser försvinna, det är svaret i min fråga jag nu vill befinna. Det som en gång fanns, verkar inte finnas mer, jag lärde mej öppna ögonen och vad är det då jag ser. Den tanken som jag mest av allt inte ville se, den tanken som fick mej att aldrig mer kunna le... Det handlar inte om att finna den person man vill gå till sängs med, det handlar om att finna den man vill vakna upp med. Det handlar inte om att finna den man vill leva tillsammans med, det handlar om att finna den man inte kan leva utan. I världen är du bara någon, men för någon är du hela världen. Eller ? Ibland förstår jag inte vad man gjort med sitt liv. Med papper och penna, tar man det i sitt egna perspektiv. Ingen känner den personen bättre än vad jag gör, mej själv det jag påbörjat vill jag aldrig att någon slutför. Så nära men ändå så långt ifrån, ändå känner jag det kalla från marknivån.
Det är nostalgi, en längtan efter någon som hänt i det förflutna. Så många tårar som har spillts för inget, den lodrätta rampen i sinnet. inga skratt, inte glad, inte här i mitt innre allt bara tumlar runt inuti min själ, fattar ingenting allting bara tär. Blad efter blad faller från rosen, tar de slut någongång ? Är det blodet eller kärlekens färg som jag sakta ser försvinna, det är svaret i min fråga jag nu vill befinna. Det som en gång fanns, verkar inte finnas mer, jag lärde mej öppna ögonen och vad är det då jag ser. Den tanken som jag mest av allt inte ville se, den tanken som fick mej att aldrig mer kunna le... Det handlar inte om att finna den person man vill gå till sängs med, det handlar om att finna den man vill vakna upp med. Det handlar inte om att finna den man vill leva tillsammans med, det handlar om att finna den man inte kan leva utan. I världen är du bara någon, men för någon är du hela världen. Eller ? Ibland förstår jag inte vad man gjort med sitt liv. Med papper och penna, tar man det i sitt egna perspektiv. Ingen känner den personen bättre än vad jag gör, mej själv det jag påbörjat vill jag aldrig att någon slutför. Så nära men ändå så långt ifrån, ändå känner jag det kalla från marknivån.
Kommentarer
Postat av: ' Saveu ♥ - Musiken, Fobin, Livet
ja.. vet hur det känns. jag kan slå ner honom ._. äckel.
Trackback
